Samboboken

Vid en del tillfällen i livet kommer man till ett vägskäl. Ni vet, när allt bara vänds upp och ner, och livet plötsligt tar en helt ny vändning. Att få barn är ett bra exempel på ett vägskäl för dig som fortfarande inte fattar.
Vissa förändringar är självförvållade, (tex att få barn). Andra är helt ofrivilliga och liksom bara tränger sig på och tar över makten.
På en vecka har det skett två mycket drastiska ommöbleringar i mitt liv. Den ena är halvt självvald, den andra är inte ett skit självvald. Det enda de båda händelserna har gemensamt, är att de båda innehåller för och nackdelar.

Jag är ju en jävligt strukturerad människa och därför tänker jag ta dem i kronologisk ordning:

Förändring nr 1. (Det är den halvt självvalda)

Jag har fått en PT, och därmed brutit mitt nyårslöfte att aldrig någonsin börja träna. (Eller gäller löftena bara för ett år? Kan någon googla upp det åt mig. Jag vill veta om jag har en snygg utväg ur det här eller inte.)
Eftersom jag har mycket mycket svårt, för att inte säga ingen möjlighet alls, att låta bli att anta en utmaning ska jag köra Triathlon i sommar med mina käraste kollegor. Eftersom jag dessutom aldrig någonsin satt min fot på ett gym, och det INTE lär bli aktuellt med några springrundor utomhus så länge temperaturen ligger under 18 plussgrader, så var det helt nödvändigt att införskaffa följande för att komma levande ur det här vadet:

1st gymkort.
1 st PT.

Så nu sitter jag alltså här, mör och skev i hela kroppen och med underlig hållning på grund av diverse smärtor.
Här kommer listan:

Bra saker med att ha en PT:
-Det låter tufft.

Dåliga saker med att ha en PT:
-Man måste träna.

Förändring nr 2. (Inte ett skit självvald)

Jag har separerat från Jonna. I tisdags fick jag det mycket tunga beskedet från en helt opersonalansvarig gubbe på jobbet, att han har bestämt att jag ska flytta till en ny enhet. Jag sparkade och rev och slet och tog spjärn med fötterna i dörrposten och kedjade fast mig själv i en truck, men ingenting hjälpte. En halv dag senare befann jag mig på min nya arbetsplats, långt ifrån djupa östgötska ÖÖÖÖn och Mary-shag-cliff-frågor. Jag är en halv människa.

Bra saker med min nya arbetsplats:
-Jag har ett eget kontor och en skittuff skärm med bilder från övervakningskamerorna, så jag kan leda FBIagent och fråga ut alla som vill in genom grindarna om deras uppväxt och sånt.
-Jag har roliga sparkcyklar som man kan fräsa omkring på på lagret när man tillexempel vill hämta kaffe eller gå på toan.
-Jag kan vara hur otrevlig jag vill mot chauförerna. Eftersom jag ändå aldrig kommer i närheten av att vara lika otrevlig som de andra på lagret är mot dem, så kommer jag ändå att uppfattas som trevlig.

Dåliga saker med min nya arbetsplats:
-Jonna jobbar inte här.
-Det är ensamt och tråkigt med eget rum.
-Det är långt till kaffemaskinen.
-Det är långt till toan också.


Dåliga saker med den här TVÅMANSBLOGGEN:
-Det är bara en som skriver i den.

/FIA

Huvudpersonen Klas är en yster poet och gycklare som bor i Hackebackeskogen. Han är inte mycket till matsamlare, och räknar kallt med att hans vänner skall förse honom med mat om det skulle knipa. Den största faran, som emellertid aldrig blir särskilt stor när det gäller Klas Klättermus, är skogens glupske Mickel Räv. Mårten Skogsmus är Klas flitige och ordentlige granne. Bamsefar är den starke och trygge fadersgestalten. "

Verkar ju inte alls va nån sympatisk person. Och det där med Poet? Kom igen nu din lilla råtta. Sluta flumma och börja försörja dig själv!
Jag tycker han borde tvingas byta namn till typ "Klas den äckliga feta lodisråttan."

Jobb ikväll, och eftersom inte heller jag är en särskilt sympatisk person så passar jag på att blogga lite på arbetstid.

Häromdagen gick jag på IKEA, med bestämda steg mot damrummet. Handväskan hängde på min axel, och jag fick syn på en annan, lite äldre kvinna, som också hade sin handväska på axeln. Det startade en liten tankekedja i mitt lilla upptagna huvud, som gick ungefär såhär:

Kolla, hon har också sin handväska på axeln. Varför har alla kvinnor det, är det ett invant beteende? Egentligen är det ju inte alls ergonomiskt att belasta bara ena axeln sådär. Hon är rätt gammal förresten, undrar om det fortfarande är okej att ha handväskan på axeln, eller är jag helt fel nu? 
Varför är det bara tjejer som har handväska förresten? Vi har väl inte mer prylar än killarna?
Nä, det måste helt enkelt vara så att det är tjejerna som tar ALLT ansvar här i världen. Det är vi som kånkar runt på alla nödvändiga prylar som ofta behövs i nödsituationer. Det tas liksom bara förgivet att kvinnan ska släpa runt på diverse överlevnadskit i form av en handväska, medans männen bara glider. Kommer tomhänta, kan gå och dra med händerna i byxfickorna, behöver inte bry sig. För de vet att det de har tänkt ta med sig, har vi redan haft i handväskan i flera år innan de ens tanken på att det kan komma att behövas. Fy för män!

Sen kissade jag, under tiden tänkte jag över huvudtaget inte alls på handväskor.

Sen kom jag att tänka på väskorna igen. Kanske är det bara så att killar oftast har större kläder, och får plats med vad de nu behöver i sina fickor? Så är det nog.

Där rök alltså ganska många minuter av mitt tankeverksamma liv, till nånting helt meningslöst. Och jag höll på att förvandlas till militant feminist på kuppen också. Usch.

Vi börjar få rätsida på våra syjuntor nu. Igårkväll kollade vi på Hockey och åt scones. Och alla slapp att sticka. TJOHO! Mera sånt!!

Nu kanske jag ska försöka vara en lojal medarbetare och försöka göra nånting nyttigt här.

Puss gumman!

Varför försvann alla radhoppningar och hela texten blev till en gröt i texten nedan??

Dagens, kvllens, nattens gåta.

Fred på jord.

Mia

Nu är ju jag inte en sådan person som tycker om att märka ord.
Hade jag varit en sådan person hade jag antagligen skrivit något i stil med:

"Det är en jävla skillnad på skokräm och fotkräm, Mia."

Men okej. Eftersom jag som sagt inte är den typen av människa som retar ihjäl mig på såna här nästintill obefintliga förväxlingar, så la jag inte ens märke till det.

Puss!

Bra skrivet förresten. Ingen onödig utfyllnad alls nästan. Detaljrikt också!

VÄDUREN
21/3-20/4

Familjebekymmer
och en del
konflikter som
egentligen inte
rör dig personligen
ger dig en
irriterande dag.


Jaha. En till. Som om inte varje dag är en irriterande dag nuförtiden.
Det har hörts röster som har haft åsikter om att den här bloggen inte är så väl uppdaterad som den varit förr. Att det börjar bli lite glest mellan inläggen. Jag ska berätta vad det beror på. Det är jätteenkelt.

1) Det är fortfarande bara en person som skriver i den här bloggen. Det märks extra tydligt just nu faktiskt. Skriver inte Fia, skriver ingen.

2) Om ovan nämnda person (som paradoxalt nog är densamma som undertecknad) skulle göra ett inlägg efter en dag på fånglägret som kallar sig hennes arbetsplats, skulle bloggen antagligen inte bara bli totalcensurerad, utan skulle säkerligen även anmälas till diverse otäcka instutitioner och myndigheter.

Men så gör hon det ändå. Hon bloggar efter att ha varit på jobbet. Och med mycket suddande och omformuleringar lyckas hon kanske kanske censurera sig själv så bra att bitterheten bara lyser igenom en smula istället för att spränga hela servern. Heja Fia.

Det har, trots allt, börjat smyga sig in små glädjeämnen i vardagen på sistone. Bland annat har kreativiteten börjat göra sig påmind och diverse renoveringsprojekt har påbörjats i det lilla gula huset. Köket börjar bli klart, jag tror att jag blir riktigt nöjd faktiskt. Den annalkande badrumsförvandlingen är visserligen bara i fosterstadiet, men jag har stooora planer. Här ska byggas och flyttas och kaklas och målas. Och bytas ut. Byta ut är kul! Dyrt, men kul.

Ett annat annalkande projekt som sprider ljus i min annars rätt svarta själ, är min och Melvins (och förhoppningsvis Jonnas) roadtrip till Stockholm i November. Jo, jag sa november. Det är helt sant, jag har faktiskt frångått mina leva-för-dagenprinciper och funderat på vad jag ska göra en hel månad framåt i tiden. Och det är bara för att min bästa vän är involverad. Förstår du hur viktig du är för mig? Jag PLANERAR för din skull.
Jag hoppas på en mysig helg med vin och mat och lite julshopping och kanske hänga i parken. Men framförallt en umgås-helg! Det är lyxigt att få umgås en hel helg!!

Självklart är även Melvin ett glädjeämne i min vardag. Han är ju Det Stora Glädjeämnet. Naturligtvis.
Trots att man kommer hem efter en dag som slagpåse på jobbet, känner sig som en urvriden disktrasa, samlar ihop sig och försöker fortsätta arbetsdagen några timmar till med att vara en glad och rolig mamma åt tvååringen med fyrdubbel portion vilja. Tvååringen som kommer att bli chef när han blir stor. Antagligen redan innan han har fyllt fem.
Trots att tvååringen inte alls vill sova utan vill se på Alfons, gygga biiiil, ha häppe, piila pil, gisha, ja, han kan faktiskt tänka sig att görai princip vad som helst utom att just sova, så är det ändå han som ger mig ALL energi just nu. Är inte det lite märkligt? Han tar precis hur mycket energi som helst. Är precis överallt samtidigt, häromdagen smorde han till exempel in den svarta buddafiguren, som är ungefär lika stor som han själv, med fotkräm, så att han inte var svart på en fläck längre.
Han kräver total uppmärksamhet hela sin vakna tid. Men ändå är det han som GER mig all energi. Jag får inte den ekvationen att gå ihop. Jag vet bara att det är underbart.
 
Har jag satt pressen på dig nu eller? Känner du att det VERKLIGEN var din tur att skriva, men att den där jävla Fia hann före ändå? (Det var ingen jätteprestation att hinna före...)
Bra.

Hade det varit Mias inlägg så hade hon avslutat med Puss och Kram och kärlek till alla och fred på jorden och var rädda om varandra och rädda Östersjötorsken etc. etc.

Jag väljer att säga hejdå. (och puss Mia.)

Ibland är det liksom lite svårt att få pli på ögonen. De är bångstyriga och vill inte riktigt fokusera på samma punkt i mer än några millisekunder, och de vill absolut inte göra det samtidigt. Det är inte så att man inte ser, utan snarare så att hela världen fladdrar en aning.
Sen har vi benen, eller egenligen hela kroppen faktiskt, men det är tydligast i benen. Jag pratar om skaket. Inte ens om man intar viloläge så vill det sluta skaka. Vidare känns det som om någon har sysslat med asbestsanering i mina lungor, samt svetsat i min mun.  
Hade det inte varit för den underbara lilla uppfinningen resorb, så hade jag förmodligen kallat mig själv bakfull idag, om jag ens hade haft kraft att öppna munnen och bruka mina stämband. Nu har jag istället bara ovan beskrivna, lindriga symptom. Heja resorb!

Stolt - är jag såklart över världens bästa lille kille, eftersom han har lärt sig att bygga med sina legoklossar!! (Okej, med sina överdimmensionerade jätteklossar) Ögonen lyser som solar på honom när han kommer och visar upp sina krumelurer som han byggt.

Korkad - är jag antagligen också, eftersom jag nu har tillfrågat min andra brudtärna. Skitkorkat, eftersom även hon är råsnygg. Jag kommer vara en grå liten fläck på mitt eget bröllop, eftersom Mia och Jonna ska va tärnor. Var det självdestruktiv vi kom fram till?

Trött - så in i bängen. Och eftersom den vilde sover och mitt andra barn är och tränar så tänker jag ta tillfället i akt, även om jag egentligen var lite sugen på tvspelet just nu.

Tyst protest? Nä. Sjukt mycket övertid på jobbet denna veckan. Plus tvååring. Plus halvtidsplugg. Minus allt vad avlastning heter då det andra barnet jobbar kväll. 
=> tid över till att skriva i sambobloggen = 0.

Puss och godnatt.

Ps. Har du sett att vi även har en banner som säger att Gud älskar dig? *nynnar: Glöm inte bort att änglarna finns..* 

Och det utlovade blogginlägget såg man ju inte röken av innan hon for. Otippat. Så nu är det jag som regerar på den här bloggen. STOOOR skillnad mot t.ex igår, eller hur? Jag äger, det är det enda positiva med att Mia är så jävla upptagen.

Mia har alltså packat ner sin nalle och mamma Ingrid och åkt till det beryktade Sunny Beach. Hon fick en hel harang av förmaningar av mig innan hon åkte till landet-där-alla-med-lite-pondus-gör-lite-som-de-vill.
Ni som känner Mia vet ju hur muckig hon kan vara. Stor risk för stryk där. Hoppas mamma Ingrid har pumpat bicepsen så hon kan försvara sin uppstudsiga dotter.

Själv var jag där i Juli. Såg inte skuggan av argsinta vakter eller elaka poliser. Vad jag däremot såg ganska mycket av var sand i munnen, pommestallrikar och leksaksbilar som var lite överallt där de inte skulle va. Bland annat på poolbotten. Där var de ganska ofta. Vad jag hörde mycket av var "Mamma biiiil", "Mamma glass!!" och "Maaaaamma!!!" (när jag provade att ignorera sonens akuta behov att få upp sin leksaksbil från poolbotten för några sekunder för att istället tillfredsställa mitt eget ölbehov först. Dum idé, mamma.)

En annan frekvent förekommande fras var: "Nice dinner for the family!"
(Nä, naturligtvis var det inte Melvin som sa det. Herregud, han är två år!)
Tydligen tycker Bulgarerna att man ska äta precis hela tiden. Man kan inte gå en meter innan de tycker att man ska äta igen. Går man ut från en restaurang blir man direkt påhoppad av en ny inkastare som tycker att man ska prova deras T-bone. Jamenvisst för fan, vi tar en middag till va?
Argumenten för varför man skulle välja just deras restaurang var ungefär lika varierande som de fantasifulla menyerna.
"Nice dinner for the family."
Ville de sticka ut lite så drog de till med "Childrens menu".
Och tro mig, hade de vetat hur det går till när the Family äter middag så hade de agerat utkastare istället för inkastare.

Kanske är det därför folk blir misshandlade titt som tätt i Bulgarien förresten? För att de nappar på erbjudandet och tar med sina tvååringar och käkar på restaurang. Jag kan förstå att de åker på stryk. Melvin hade inte missat chansen att kasta majonäs på första bästa kypare. Klart de blir lite irriterade.
Tur att vi var så rutinerade så vi käkade på hotellet mestadels. Där uppfattades vi antagligen som en väldigt städad och artig familj. Det vimlade det nämligen av tyskar på vårt hotell, och DET är ett otäckt folkslag. Man kunde tro att Melvin hade blivit fostrad på internat i jämförelse med tyskarna. Och då pratar jag om de vuxna tyskarna.

Hoppas alltså att Mia och mamma Ingrid har valt ett tysk-fritt hotell. Eller åtminstonde inte ett tyskägt.

Vidare får vi hålla tummarna för:

¤ Att Mia kan tygla sitt dåliga morgonhumör när hon rumlar hem framåt morgonkvisten. -Blir lätt en blåtira annars.

¤ Att mamma Ingrid delar ut en blåtira i retur om ovan nämnda punkt skulle skita sig.

¤ Att the Family Waldenstedt lyckas uppföra sig bättre på sina middagar än vad the Family Strid/Frederiksen gjorde.

¤ Att de får tag i en frukostbuffé som bjuder på mer tuggmotstånd och mindre socker än vad en pinne sockervadd gör. De gillar det där med socker, bulgarerna.
¤ Kärlek till alla och fred på jorden och sånt. Och fint väder.

Japp. Det håller vi tummarna för.

En stilla undran är om Mia tänker damma av tangentbordet när hon ändå dammar.
Vaddå dammar förresten? Vem fan dammar?
För att citera den väl citerade samboboken:

" Kap 15 17/1 2001.
[...]
Fräscht - att vi har skaffat "badkarsrent" efter fyra månaders boende tillsammans med hårrester under duschandet

Ännu fräschare - att vi har bytt lakan

Man ska - absolut inte överdriva med fräschhet, så en dammsugare lär vi nog aldrig köpa. Vi gillar vår sopborste. [...]"

Jag vore ju rent snål om jag inte delade med mig av den bild som fastnade på min näthinna under vårt minst sagt komiska samtal:



Jag är inte snål.

För den som undrar över texttorkan i sambobloggen på senaste tiden, kan jag meddela att jag har strejkat.
Det kändes lite som en desperat, rebellisk, greanpeaceaktig grej att göra. En manifestation för att visa hur det ligger till: Skriver inte Fia så skriver inte Mia. Eftersom jag aldrig demonstrerade eller kramade träd eller ens ockuperade nåt litet hus när jag var tonåring, (det var inte min grej, jag brydde mig för lite om miljö och rättvisa och sånt tjafs helt enkelt), tänkte jag ge mig på en strejk nu.
Alla har väl mer eller mindre en längtan att ta igen det man lät bli att göra som tonåring. Jag har gjort det nu. Känns bra.
För övrigt så vill inte Mia att jag skriver samtidigt som jag pratar med henne i telefon. Så nu slutar jag med det.
Vill du hälsa något Mia? (För det är ju inte så troligt att du tänker gå in och skriva något själv.) 
-Ja. Hej hej.

Hej hej Mia.