Samboboken

Jaha. Då har Mia fått för sig att hon ska bygga en egen telefonstatistik som är till hennes fördel. Hon ska nämligen räkna alla gångerna hon ringer till mig. Det är en så försvinnande liten mängd samtal så den skulle egentligen inte ens synas i statistiken, men nu står jag här med hopp i hjärtat om att tävlingsgalna Mia ska börja ringa som en jude till mig bara för att bevisa sig.
Hon har redan hunnit med hela tre samtal till mig under lunchen idag.
Så här lät det:

*riiing*

(F): Hej.
(M): Men hej gumman (fjäsk fjäsk, som om hon skulle få upp statistiken för det.) Hur mår du??
(F): Vad vill du? Jag käkar lunch.
(M): Höhö.. (Mia lyckas inte riktigt dölja hur nöjd hon är över att ha prickat in lunchen) ..Jag tänkte bara höra om du har några pokermarker. Jag har glömt mina.
(F): Ja, det är lugnt, jag tar med marker till stugan.

max en minut senare.

*riiiing*

(F): Ja?
(M): *Överdrivet glatt* HEEEJ!!
(F): Vad är det?
(M): Du, Fia, förlåt för det där med laddaren alltså. Det var verkligen inte alls meningen att den skulle hamna i nån annans väska.
(F): *Suck* Var det bara det du ville? (Hon måste skämta med mig?! För det första så hatar jag när folk ringer mobilen när jag är på jobbet. Jag har faktiskt ett jobbnummer. För det andra: Säger telefonsvararen att jag är på lunch så LÅT MIG FÖR GUDS SKULL FÅ KÄKA IFRED!)
Jag kan riktigt känna genom luren hur nöjd Mia är nu.
(M): Ja...
(F): Ring jättegärna och be om ursäkt för något samtidigt som du gör mig irriterad över något nytt. Bra tänkt.

Några sekunder senare:

*riiiing*

(F): *suck*. MMmm.
(M): Är maten god eller?
(F): Nä, det här är fan inte gott nånstans. Det är ingen lök på, det smakar ingenting. Och så är den allde... Vad vill du förresten?
(M): Ville bara höra om det var gott. Och så ska jag hälsa från mamma.
(F): Hej hej Ingrid.

Bra jobbat med ringandet Mia. Surt för dig att statistiken inte blir snyggare för att man försöker va trevlig i telefonen.

Ja, nä, jag vet. Jag ska inte gnälla. Det är oerhört roligt när Mia ringer. Tack snälla generösa Mia för att du delar med dig av några minuter av ditt liv. (När du ändå sitter i en bil och inte kan ha dem till något annat). Och tack för att du valde ett så fint tillfälle som min lunchrast. Du satt ju ändå inte i den där bilen i (läs: i runda slängar) 4 timmar. Du kunde ju inte lagt de där minuterna någon annanstans än på min lunchrast. 
Men tack ska du ha.
Hur grinig jag än låter, så finns det trots allt ingen jag hellre pratar med än Mia. Även om hon bara ska prata om meningslösa grejer som laddare, marker och hur min pizza smakar.
Faktum är att jag tror jag ska slå henne en signal nu på en gång.

Oj shit, hon svarade. Och påpekade genast att det nu står 4-1 i hennes statistik.