Fy för Klas!
" Klas Klättermus (och de andra djuren i Hackebackeskogen) (norska Klatremus og de andre dyrene i Hakkebakkeskogen) är en barnbok från 1954 skriven och illustrerad av norrmannen Thorbjørn Egner.
Huvudpersonen Klas är en yster poet och gycklare som bor i Hackebackeskogen. Han är inte mycket till matsamlare, och räknar kallt med att hans vänner skall förse honom med mat om det skulle knipa. Den största faran, som emellertid aldrig blir särskilt stor när det gäller Klas Klättermus, är skogens glupske Mickel Räv. Mårten Skogsmus är Klas flitige och ordentlige granne. Bamsefar är den starke och trygge fadersgestalten. "
Verkar ju inte alls va nån sympatisk person. Och det där med Poet? Kom igen nu din lilla råtta. Sluta flumma och börja försörja dig själv!
Jag tycker han borde tvingas byta namn till typ "Klas den äckliga feta lodisråttan."
Jobb ikväll, och eftersom inte heller jag är en särskilt sympatisk person så passar jag på att blogga lite på arbetstid.
Häromdagen gick jag på IKEA, med bestämda steg mot damrummet. Handväskan hängde på min axel, och jag fick syn på en annan, lite äldre kvinna, som också hade sin handväska på axeln. Det startade en liten tankekedja i mitt lilla upptagna huvud, som gick ungefär såhär:
Kolla, hon har också sin handväska på axeln. Varför har alla kvinnor det, är det ett invant beteende? Egentligen är det ju inte alls ergonomiskt att belasta bara ena axeln sådär. Hon är rätt gammal förresten, undrar om det fortfarande är okej att ha handväskan på axeln, eller är jag helt fel nu?
Varför är det bara tjejer som har handväska förresten? Vi har väl inte mer prylar än killarna?
Nä, det måste helt enkelt vara så att det är tjejerna som tar ALLT ansvar här i världen. Det är vi som kånkar runt på alla nödvändiga prylar som ofta behövs i nödsituationer. Det tas liksom bara förgivet att kvinnan ska släpa runt på diverse överlevnadskit i form av en handväska, medans männen bara glider. Kommer tomhänta, kan gå och dra med händerna i byxfickorna, behöver inte bry sig. För de vet att det de har tänkt ta med sig, har vi redan haft i handväskan i flera år innan de ens tanken på att det kan komma att behövas. Fy för män!
Sen kissade jag, under tiden tänkte jag över huvudtaget inte alls på handväskor.
Sen kom jag att tänka på väskorna igen. Kanske är det bara så att killar oftast har större kläder, och får plats med vad de nu behöver i sina fickor? Så är det nog.
Där rök alltså ganska många minuter av mitt tankeverksamma liv, till nånting helt meningslöst. Och jag höll på att förvandlas till militant feminist på kuppen också. Usch.
Vi börjar få rätsida på våra syjuntor nu. Igårkväll kollade vi på Hockey och åt scones. Och alla slapp att sticka. TJOHO! Mera sånt!!
Nu kanske jag ska försöka vara en lojal medarbetare och försöka göra nånting nyttigt här.
Puss gumman!
Klättermus...?
Jag har i alla fall börjat klättra, en gång i veckan, på klätterverket. Kul kul idé tycker Mia när hon ringer till Crille för några veckor sen o tycker att han ska börja klättra med henne. Kul kul idé tyckte Crille oxå. Så vi börjar med att gå en topprepskurs för att bli påminda hur man knyter klätterknutar då det var ett tag sen både jag och ovan nämnda person klättrade sist. Instruktören va trevlig, glad o bröt kul. Sista väggen jag klättra upp på bestämde han sig dock för att han skulle skoja en sväng då han säkrade mej. Så när han skulle hissa ner mej från toppen släpper han mig fritt fall kanske fyra meter innan han fångar upp mej. PEDAGOGISKT!!! Otäckt värre..
Till sanningen hör väl kanske ändå att följande känsla kanske ändå inte beror på denna händelse;
Vi har nu klättrat tre måndagar.
Kul kul.
Inte inte.
Jag hatar att erkänna det, trodde aldrig att jag skulle bli sån torr människa... men jag är fan rädd. Varför klättra upp tio meter på en vägg bara för att firas ner när man varje gång är bombsäker på att fästet ska lossna, knuten lösas upp, bromsen dunsta bort, repet gå av och selen ramla sönder. Det är så äckligt vuxet men jag kan inte hjälpa det. När man gör något som går snabbt så ger det, i min värld, en adrenalinkick och man reflekterar inte förrän möjligtvis efteråt att det kunde vara farligt. Men här där det inte är det minsta fart involverat så kan jag inte låta bli att varje gång jag klättrar över tre meter från marken tänka att det kan finnas en möjlighet att jag går en långsam död till mötes.
Trodde jag alltid skulle älska lite av extremsporter, men det är väl bara att inse, först blir man tråkig, sen kommer rynkorna.
Ojojoj.
Tycker inte att Klas Klättermus ska få heta det om han inte klättrar.
För övrigt är två tentor inlämnade och den tredje ska in nästa måndag sen ska jag ha ett liv några dagar, jiiippiii!!!
Just precis nu hade jag tänkt sova!
Kärlek o kärlek!!
Mia
PLUGGA!!
L som i Livlöst
U som i urkasst
G som i Grådassigt
G som i GAH!!
A som i Alldeles för långsamt...
Saknar min flicka, slår vad om att du hade kunnat få det att bli kul...
Mia
Ps. Kings of Leon- Fans. Sjukt bra låt!!!
Kan va så att jag ser i kors...
Gonatt
Mia
Åt helvete med volanger!
Här ska jag leka med en kompis en kväll som dubbelbokat sej (har visst överseende med det med tanke på min egna virriga vardag from time to time). Hon skulle alltså träffa mej men hade oxå fått biljetter till tv-programmet Nyqvist (stavar hon efternamnet så?) &Thörnblom. (skit i efternamnen!! varrför kunde dom inte bara döpa programmet till Renne och Mia)
Jaja, i alla fall, jag är ju inte så krånglig så jag hänger på dit och är med på inspelningen.
Vet inte om Ni, o då syftar jag inte enbart på dej Fia- min artighet till trots- utan hela folkmassan som läser det här, känner till denna Mia Thörnblom, hon är någon sorts "feelgood"-människa som rådar o hjälper blahablaha. Denna kväll handlar i alla fall programmet om komplex för sitt utsseende och människor som låter sitt liv styras av det. (Nu lägger vi in ett stackars dom; Stackars dom!!! Publiken medlidande i bakgrunden; aaaaa...)
Mia och Renee presenterar sig och vad programmet ska handla om och Mia presenterar även sina volanger på magen (i vanlig mun kallade bilringar, fett, kärlekshandtag, lite extra.. etc, men numera glatt, käckt och enkelt; volanger) Mia har ett linne på sig som sitter åt runt höfterna, pösigt runt magen och går ihop igen uppåt axlarna (ehh, du fattar vad jag menar va? Ring annars så förklarar jag). Eftersom "volangerna" inte syns genom den löst sittande tröjan så grabbar hon tag med ett stadigt grepp och säger leende:
- .. och det här är mina volanger! (publiken skrattar.. ehh, nä, vi fick spela in skratt och naturliga rörelser innan programmets början, spontant!)
David Hasselhofkopian komer in och pratar om att han mår så dåligt över sina korta ben... (???) va inget fel på de två jag såg i alla fall, kanske har ett tredje.. nä, menar jag inte! Gör mej inte rolig över någon som mår dåligt.
Mia, den allvetande trygga Mia Thörnblom (skiter i hur hon stavar sitt efternamn), nickar och förstår och rådar och hjälper.
Sen har vi två gäster till som har samma problem, dom är såå tjocka! Mia förstår, hon nickar, hon rådar och hjälper. Hon berättar:
- Anledningen till att folk tittar på er på stranden är för att ni har så mycket kläder på er inte för att ni är tjocka, hade ni haft bikini som alla andra så hade ingen brytt sig eftersom alla är så upptagna med att koncentrera sig på sin egen putmage. Se på mig som verkligen är trygg i mig själv, jag tänker inte ens på hur jag sitter på stranden längre. Jag är där för att ha en bra stund och är fullkomligt bekväm i mig själv. Men det krävs mycket jobb för att komma dit, det krävs att du talar om för dig själv i spegeln att du är vacker: minst varje dag!
Nu för att komma till det som är kontentan av det hela, som gjorde att jag vid det här laget satt och kokade. om det bara hade varit publikfrågor så hade jag inte varit sen...
Under hela inspelningen sitter vår kära Mia, förmodligen helt omedvetet, och drar ut tröjan från magen. Om hon sitter en stund eller reser sig i mellan så fastnar tröjtyget i hennes volanger om hon inte drar ut det. Men om hon nu är så ruggigt bekväm i sig själv att hon "inte ens tänker på hur hon sitter" så undrar man ju vad det spelar för roll att tyget blottar hennes mage...?
O det är ok, fan, alla har komplex, man har lov att klaga o må lite kasst över dem. Men om man är någon sorts auktoriserad "feelgoodhejadej"-psykolog som även givit ut böcker i ämnet så är det väl sorgligt att man inte har den självinsikten att man inte har nått hela vägen fram. Istället för att identifiera sig med dom hon pratade med och säga att hon som alla andra kämpar oxå så, i min värld, nedvärderar hon dom genom att påstå sig ha lösningar på ett problem som hennes kroppspråk skriker att hon har själv.
Proffessionellt.
De som varit på inspelningen fick hennes nyskrivna bok efteråt.
Jag slängde den på hemvägen.
Jag är inte bitter!!
Oki, kanske lite, j-vla tentavecka!!!
Skofotskofotskofot... tur att du inte är någon petig tjej :-)
Så gott o prata med min Fia i telefon häromdan!
Nu ska det sovas!!!
Puss o Natt
Mia
Vaffö?
Varför försvann alla radhoppningar och hela texten blev till en gröt i texten nedan??
Dagens, kvllens, nattens gåta.
Fred på jord.
Mia
Märkliga ord.
Nu är ju jag inte en sådan person som tycker om att märka ord.
Hade jag varit en sådan person hade jag antagligen skrivit något i stil med:
"Det är en jävla skillnad på skokräm och fotkräm, Mia."
Men okej. Eftersom jag som sagt inte är den typen av människa som retar ihjäl mig på såna här nästintill obefintliga förväxlingar, så la jag inte ens märke till det.
Puss!
Bra skrivet förresten. Ingen onödig utfyllnad alls nästan. Detaljrikt också!
JAG SVÄR!!!!
Äsch... hann inte ens först med o säga att jag visste att jag inom kort skulle skriva... fan, det är inte ens ett halvt pluspoäng till Mia. O nu sitter jag bara o gnetar om att jag inte skrev, fast jag nu i skrivande stund skriver, o så blir det ändå flera rader, fast det inte skulle bli nån, för nu kan jag inte skriva om det jag tänke skriva om som jag syftade på när jag skrev att jag skulle skriva inom kort för då blir jag sittande uppe på tok för länge o jag måste nana. Så jag gör det nu. Nana asså.
All kärlek åt mitt energiskokrämsunderbaraknippe (värsta heja honom!! Mera skokräm i buddhismen!!!), hands up for my girl Fia som är superkvinnan som pull everything of!! O självklart fred på jorden o rent vatten åt torskarna.
För övrigt formulerar du dej väldigt skojigt när du skriver Fia, skickligt, händerna upp för dej igen.
Puss Mia igen
Ville bara säga...
Puss Mia
Denna irriterande dag, ett liv.
VÄDUREN
21/3-20/4
Familjebekymmer
och en del
konflikter som
egentligen inte
rör dig personligen
ger dig en
irriterande dag.
Jaha. En till. Som om inte varje dag är en irriterande dag nuförtiden.
Det har hörts röster som har haft åsikter om att den här bloggen inte är så väl uppdaterad som den varit förr. Att det börjar bli lite glest mellan inläggen. Jag ska berätta vad det beror på. Det är jätteenkelt.
1) Det är fortfarande bara en person som skriver i den här bloggen. Det märks extra tydligt just nu faktiskt. Skriver inte Fia, skriver ingen.
2) Om ovan nämnda person (som paradoxalt nog är densamma som undertecknad) skulle göra ett inlägg efter en dag på fånglägret som kallar sig hennes arbetsplats, skulle bloggen antagligen inte bara bli totalcensurerad, utan skulle säkerligen även anmälas till diverse otäcka instutitioner och myndigheter.
Men så gör hon det ändå. Hon bloggar efter att ha varit på jobbet. Och med mycket suddande och omformuleringar lyckas hon kanske kanske censurera sig själv så bra att bitterheten bara lyser igenom en smula istället för att spränga hela servern. Heja Fia.
Det har, trots allt, börjat smyga sig in små glädjeämnen i vardagen på sistone. Bland annat har kreativiteten börjat göra sig påmind och diverse renoveringsprojekt har påbörjats i det lilla gula huset. Köket börjar bli klart, jag tror att jag blir riktigt nöjd faktiskt. Den annalkande badrumsförvandlingen är visserligen bara i fosterstadiet, men jag har stooora planer. Här ska byggas och flyttas och kaklas och målas. Och bytas ut. Byta ut är kul! Dyrt, men kul.
Ett annat annalkande projekt som sprider ljus i min annars rätt svarta själ, är min och Melvins (och förhoppningsvis Jonnas) roadtrip till Stockholm i November. Jo, jag sa november. Det är helt sant, jag har faktiskt frångått mina leva-för-dagenprinciper och funderat på vad jag ska göra en hel månad framåt i tiden. Och det är bara för att min bästa vän är involverad. Förstår du hur viktig du är för mig? Jag PLANERAR för din skull.
Jag hoppas på en mysig helg med vin och mat och lite julshopping och kanske hänga i parken. Men framförallt en umgås-helg! Det är lyxigt att få umgås en hel helg!!
Självklart är även Melvin ett glädjeämne i min vardag. Han är ju Det Stora Glädjeämnet. Naturligtvis.
Trots att man kommer hem efter en dag som slagpåse på jobbet, känner sig som en urvriden disktrasa, samlar ihop sig och försöker fortsätta arbetsdagen några timmar till med att vara en glad och rolig mamma åt tvååringen med fyrdubbel portion vilja. Tvååringen som kommer att bli chef när han blir stor. Antagligen redan innan han har fyllt fem.
Trots att tvååringen inte alls vill sova utan vill se på Alfons, gygga biiiil, ha häppe, piila pil, gisha, ja, han kan faktiskt tänka sig att görai princip vad som helst utom att just sova, så är det ändå han som ger mig ALL energi just nu. Är inte det lite märkligt? Han tar precis hur mycket energi som helst. Är precis överallt samtidigt, häromdagen smorde han till exempel in den svarta buddafiguren, som är ungefär lika stor som han själv, med fotkräm, så att han inte var svart på en fläck längre.
Han kräver total uppmärksamhet hela sin vakna tid. Men ändå är det han som GER mig all energi. Jag får inte den ekvationen att gå ihop. Jag vet bara att det är underbart.
Har jag satt pressen på dig nu eller? Känner du att det VERKLIGEN var din tur att skriva, men att den där jävla Fia hann före ändå? (Det var ingen jätteprestation att hinna före...)
Bra.
Hade det varit Mias inlägg så hade hon avslutat med Puss och Kram och kärlek till alla och fred på jorden och var rädda om varandra och rädda Östersjötorsken etc. etc.
Jag väljer att säga hejdå. (och puss Mia.)
