Klättermus...?
Asså varför heter Klas klättermus Klas klättermus? Klättrar han överhuvud taget? Märkligt...
Jag har i alla fall börjat klättra, en gång i veckan, på klätterverket. Kul kul idé tycker Mia när hon ringer till Crille för några veckor sen o tycker att han ska börja klättra med henne. Kul kul idé tyckte Crille oxå. Så vi börjar med att gå en topprepskurs för att bli påminda hur man knyter klätterknutar då det var ett tag sen både jag och ovan nämnda person klättrade sist. Instruktören va trevlig, glad o bröt kul. Sista väggen jag klättra upp på bestämde han sig dock för att han skulle skoja en sväng då han säkrade mej. Så när han skulle hissa ner mej från toppen släpper han mig fritt fall kanske fyra meter innan han fångar upp mej. PEDAGOGISKT!!! Otäckt värre..
Till sanningen hör väl kanske ändå att följande känsla kanske ändå inte beror på denna händelse;
Vi har nu klättrat tre måndagar.
Kul kul.
Inte inte.
Jag hatar att erkänna det, trodde aldrig att jag skulle bli sån torr människa... men jag är fan rädd. Varför klättra upp tio meter på en vägg bara för att firas ner när man varje gång är bombsäker på att fästet ska lossna, knuten lösas upp, bromsen dunsta bort, repet gå av och selen ramla sönder. Det är så äckligt vuxet men jag kan inte hjälpa det. När man gör något som går snabbt så ger det, i min värld, en adrenalinkick och man reflekterar inte förrän möjligtvis efteråt att det kunde vara farligt. Men här där det inte är det minsta fart involverat så kan jag inte låta bli att varje gång jag klättrar över tre meter från marken tänka att det kan finnas en möjlighet att jag går en långsam död till mötes.
Trodde jag alltid skulle älska lite av extremsporter, men det är väl bara att inse, först blir man tråkig, sen kommer rynkorna.
Ojojoj.
Tycker inte att Klas Klättermus ska få heta det om han inte klättrar.
För övrigt är två tentor inlämnade och den tredje ska in nästa måndag sen ska jag ha ett liv några dagar, jiiippiii!!!
Just precis nu hade jag tänkt sova!
Kärlek o kärlek!!
Mia
Jag har i alla fall börjat klättra, en gång i veckan, på klätterverket. Kul kul idé tycker Mia när hon ringer till Crille för några veckor sen o tycker att han ska börja klättra med henne. Kul kul idé tyckte Crille oxå. Så vi börjar med att gå en topprepskurs för att bli påminda hur man knyter klätterknutar då det var ett tag sen både jag och ovan nämnda person klättrade sist. Instruktören va trevlig, glad o bröt kul. Sista väggen jag klättra upp på bestämde han sig dock för att han skulle skoja en sväng då han säkrade mej. Så när han skulle hissa ner mej från toppen släpper han mig fritt fall kanske fyra meter innan han fångar upp mej. PEDAGOGISKT!!! Otäckt värre..
Till sanningen hör väl kanske ändå att följande känsla kanske ändå inte beror på denna händelse;
Vi har nu klättrat tre måndagar.
Kul kul.
Inte inte.
Jag hatar att erkänna det, trodde aldrig att jag skulle bli sån torr människa... men jag är fan rädd. Varför klättra upp tio meter på en vägg bara för att firas ner när man varje gång är bombsäker på att fästet ska lossna, knuten lösas upp, bromsen dunsta bort, repet gå av och selen ramla sönder. Det är så äckligt vuxet men jag kan inte hjälpa det. När man gör något som går snabbt så ger det, i min värld, en adrenalinkick och man reflekterar inte förrän möjligtvis efteråt att det kunde vara farligt. Men här där det inte är det minsta fart involverat så kan jag inte låta bli att varje gång jag klättrar över tre meter från marken tänka att det kan finnas en möjlighet att jag går en långsam död till mötes.
Trodde jag alltid skulle älska lite av extremsporter, men det är väl bara att inse, först blir man tråkig, sen kommer rynkorna.
Ojojoj.
Tycker inte att Klas Klättermus ska få heta det om han inte klättrar.
För övrigt är två tentor inlämnade och den tredje ska in nästa måndag sen ska jag ha ett liv några dagar, jiiippiii!!!
Just precis nu hade jag tänkt sova!
Kärlek o kärlek!!
Mia
Kommentarer
Trackback
