Samboboken

Igår skulle tre stycken tärnklänningar inhandlas till lika många tärnor. Med bestämda steg traskade sex fötter i olika storlek (parvis var de ganska lika i storlek) mot provning på VILA, där klänningarna hade spanats in några dagar tidigare. Två av fötterna avvek ganska kraftigt i storlek från de övriga fyra, och det var också just de två små fötterna som gjorde hela aftonen ganska mycket besvärligare än vad den hade kunnat vara.

På VILA togs det kort på klänningen när den satt på, så långt gick allt ganska smärtfritt. Efter det började de minsta fötterna bli tämligen rastlösa. Under tiden klänningen togs av på anvisad plats hann minifötterna springa sitt fortaste ut på gatan och nästan in på Åhléns. Något större fötter älgade efter och fångade upp de mindre fötterna, för att sedan bära in dem till rätt butik igen. Väl inne möttes vi av den välkomna överraskningen att de resterande två fötterna nu var tillgängliga för assistans. Medan jag betalade valda klänningar lyckades småfötterna än en gång smita iväg. Den här gången pinnades det på i rask takt mot lagret, för att sedan byta kurs in mot personalköket. Assistansfötterna löste situationen på ett föredömligt sätt, och hade faktiskt vallat tillbaka minifötterna till rätt yta innan jag ens hunnit oroa mig.

VILA är en stor butik jämfört med den exklusiva smyckesaffär på 4 kvadratcentimeter som var nästa anhalt. Här skulle det kollas på ringar. Ingenting kostade antagligen under 15 000 i den butiken, varför jag blev lite nervös av min avkommas uttråkade fötter. Efter en lång stunds stafett mellan son och disk, och ganska många "Neeej Melvin" i falsett, insåg jag att det här förmodligen är ett projekt som får bättre utdelning om jag gör det en barnlös dag. Fick syn på en uppstoppad björn i skyltfönstret mittemot som blev räddningen. Småfötterna var sådär imponerade, tyckte mest att det liknade ett par välbekanta tassar vid namn Boris.

Nästa punkt på schemat var fika med ytterligare ett par fötter. Då jag vid det här laget var ganska trött på att spela apa för att hålla pyttefötterna nöjda och under kontroll, föreslog jag IKEAs fik, eftersom de har en lekhörna. Väl där hade småfötternas tillhörande mun mulat i sig en gigantisk chokladboll innan vi andra ens hunnit sätta oss ned. Nu var han redo för lek. Medan vi storfötter fikade och pratade lektes det i flera minuter innan småfötterna tröttnade på lekhörnan och rymde igen. Vi styrde snabbt våra fötter åt olika håll för att söka igenom tänkbara lekplatser på varuhuset, och det tog inte många minuter innan Jonnas fötter klev in på toan, och hittade en toaborste i samma mun som nyss hade innehållit en chokladboll. Jag höll på att kräkas, och skällde på de små fötterna av oro över att han varit försvunnen.

Väl tillbaka vid fikabordet mutades småfötterna med en glass, vilket gjorde att de satt still och kollade på Nalle Puh i ytterligare minst 3 minuter. Nästa rymningsförsök var inte särskilt välgjort. Utan minsta försök att varken gömma sig eller lägga några villospår knatade minifötterna iväg med bestämda steg mot ruschkanan på varuhusets barnavdelning. När han bedömde att han var tillräckligt långt bort vände han sig om för att möta sex iaktagande ögon och börjar naturligtvis springa så fort han kan med sina korta små koben.

Efter ytterligare en inhämtning av liten människa, och en kort nervös fika begav vi oss mot ruschkanan för att få en stunds avslappning. Medan små stövlar sparkades av och ruschkanan slets av liten rumpa kunde man äntligen bara sitta ner på varsin konstig sittplats (läs: leksakskista resp. barnsäng resp. konstig blåprickig plyschbanan) och prata en stund, och faktiskt slippa oroa sig för vad de små fötterna hade för sig. Skööönt.

Heja Ingvar, du vet vad en småbarnsmamma behöver när hon vill hänga med både sina vänner och sin 2 åring samtidigt.

/ Trötta fötter.